Oavsett vem som kastade den första stenen eller vem som har störst skuld.

Den franska författaren Honoré de Balzac skrev en gång att definitionen av hopplöshet är att se en hel skog stå i lågor, och det enda vattnet du har att tillgå är tårarna som rinner ner från dina kinder. Jag har levt ett kvarts sekel och har nog aldrig upplevt en sådan hopplöshet som jag upplever just nu. Allt dödande, all misär och all förlust av mänsklig värdighet. Finns det någon återvändo?

Det senaste året har varit ett av de blodigaste åren på hela 2000-talet. Inte på många år har vi sett sådan förödelse och lidande. Samtidigt har det blivit nästa omöjligt att ha ett vettigt samtal. Gränsen mellan rätt och fel suddas ut. Moralen har blivit ett personligt val och inte en gemensam grund att stå på. Sanningen är nu din och min, inte längre vår.

För ett år sedan gick personer från terrorgruppen Hamas in i Israel och dödade fler än 1200 personer, många unga och nästan alla civila. Det är fakta, en sanning vi inte kan fly från. Men det är också sant att attacken inte skedde i ett vakuum och att detta ”krig” har pågått i många decennier. Det är sant att mödrar I Gaza lider, när de tvingas till kejsarsnitt utan bedövning. Det är lika sant att mödrar i Be’eri lider i ovisshet över hur deras barn har det som gisslan hos Hamas. Vi kan inte blunda för det folkmord Israels regering genomför, eller att Hamas och deras allierade brutit mot internationella lagar. Det är också sant att det finns ett land som är ockuperat och ett land som ockuperar.

Men oavsett vem som kastade den första stenen eller vem som har störst skuld, har vi nått en punkt där skuldfrågan inte längre är den viktiga. Jag bryr mig inte längre om vem som bär skulden. Jag bryr mig inte om vem som började. Jag bryr mig inte om du är jude eller muslim, eller vilken flagga du svurit trohet till. Det enda jag bryr mig om är alla de som vågar se framåt och att detta måste få ett slut. Fler måste våga vända andra kinden till. Att se sig själv i sin nästa. Att se med hjärtat, även om världen väljer att blunda.  

Sveriges tidigare utrikesminister, Anna Lindh, talade ofta om Israel-Palestina-konflikten. Hon fruktade för framtida generation Hon fick tyvärr rätt. Hon ställde ofta frågan: Hur ska unga palestinier såväl som israeler, förstå att fred kräver kompromiss när de fostras till hämnd? Att fred kräver tolerans, när de fostras till hat? Att fred kräver samarbete när de inte vågar tro på den?

Tänk om vi hade lyssnat på hennes varningar, och agerat då. Kanske hade vi kunnat förhindrat att de som är vuxna i dag inte hade vuxit upp i ett klimat av hat och våld. Uppgivenheten är vår värsta fiende, och kanske har den vunnit över mig. Jag känner att jag inget kan göra för de som lever och verkar nu. Jag kan inte förändras deras världsbild. Men jag tänker inte låta uppgivenheten och hopplösheten vinna när det gäller de kommande generationerna. Där finns fortfarande en chans. En chans att ge dem det Anna Lindh talade om – ett liv byggt på kompromiss, samarbete och tolerans.

Men för att det ska bli verklighet behöver vi alla agera. Låt oss därför investera i en ny generation – där vi bygger broar i stället för murar. Var med och bidrag genom Olof Palmes internationella center. Framtiden är ännu inte förlorad – den skapar du och jag – tillsammans!

Swisha en gåva 123 24 060 72 eller bli månadsgivare https://insamling.palmecenter.se/pfs/donation?interval=recurringlock

Ludwig Andréasson, internationellt ansvarig för Socialdemokraterna Tjörn.