Tankar om BRÅ:s rapport
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har presenterat en viktig rapport om dödligt våld, som slog ned som en bomb i mediasverige.
Högt uppsatta politiker har gått ut och kritiserar den S – ledda regeringen och tidningarnas ledarsidor visar inte heller dem någon pardon i sin kritik mot regeringen. Det kan därför vara på sin plats att nyansera den destruktiva debatt som ny förs av både opposition och högertroll på socialmedier. Vi börjar med en liten kort bakgrund;
Det var den S – ledda regeringen som 2020 gav BRÅ i uppdrag att kartlägga nivåer och trender i dödligt våld med olika våldsmetoder, med särskilt fokus på skjutvapen för att den vill få bukt på problemet.
Den rapport som presenterats kommer alltså enbart presentera vilken utveckling som gjorts och inte varför denna utveckling skett i Sverige. Det som dock presenteras i rapporten är ett antal riskfaktorer som kan orsaka plötsliga uppgångar i dödligt våld.
Rapporten har jämfört dödsskjutningar med 22 andra europeiska länder under 19 år, det vill säga mellan 2000 – 2019. Vad rapporten kommit fram till är att Sverige ligger på den högsta nivån i Europa när det gäller dödligt skjutvåld. Det finns ingen annan ställning att inta när det kommer till vad BRÅ:s rapport presenterar, än att det är en tråkig utveckling och att den kraftfullt måste motarbetas samt tryckas tillbaka.
Johan Forsell som är M:s rättspolitiska talesperson menade att Moderaterna under flera års tid varnat för just denna utveckling och att det huvudsakliga ansvarat för utvecklingen faller tungt på den sittande regeringen. KD och L krokar arm med Johan Forsell och menar att det varit sju förlorade år och att det krävs en borgerlig regering för att få bukt på utvecklingen.
Vad de alla tre företrädarna glömmer är att Alliansen – M, KD, L och C under den tidsperiod rapporten behandlar, styrde Sverige i tio år. Det här väcker två relevanta frågor; Om M nu visste att det skulle utvecklas i denna riktning varför gjorde det inget för att förhindra det? Men framför allt, varför försöker M, KD och L tillsammans med SD måla upp en bild av att det råder en konflikt mellan regering och opposition i frågan?
Det finns inget parti i Sveriges riksdag, inget parti som på något sätt har som mål att brottsligheten skall öka och ser den fakta som BRÅ:s rapport presenterar som något positivt.
Det finns dock krafter i samhället som vill att det skall verka som att det finns två sidor – en som vill att brottsligheten skall minska och en som överhuvudet taget inte bryr sig. Men som verkligheten ser ut finns det enbart en sida och alla riksdagens partier delar samma ambition att brottsligheten skall minska och de som begår brott skall straffas samt lagföras.
Frågan om brottslighet och lag och ordning har blivit, vad man inom statsvetenskapen kallar en valensfråga, där politiker och väljare är överens. Ingen kan ju påstå att den är emot lag och ordning. Vad som kan skilja politiker åt är hur mycket tonvikt man lägger vid frågan.
Den kritik som riktas mot den nuvarande regeringen saknar till stor del något verkligt innehåll och är egentligen ett spel för gallerierna. Påståendet att regeringen är handlingsförlamad stämmer helt enkelt inte. Det kan inte vara en enkel uppgift att styra ett land i minoritet och ständig ha en högermajoritet som sätter kämparna i hjulen.
Men det finns ingen regering, varken den Göran Persson ledde eller den Fredrik Reinfeld ledde, som gjort så mycket för att stoppa brottslighetens frammarsch och leverera åtgärder för att bryta rekryteringen till gängen som den nuvarande regeringen.
Nyligen gick riksåklagaren Petra Lundh ut och bekräftade att den lag om hemlig dataavläsning som infördes förra året haft god effekt i brottsutredningarna, särskilt när det gäller narkotikabrott och mord.
Det går inte att stoppa vare sig gängkriminella eller brottsligheten i stort under en natt eller en kort period. Det kräver tid innan vi kan ta del av de positiva följder som regeringens politik medfört.
För att återgå till den aktuella rapporten från BRÅ, skulle jag vilja diskutera hur rapporten är konstruerad, vilka faktiska sanningar kan vi dra av den och hur den ser ut i ett större sammanhang. Till en början måste man förstå att en rapport får olika utfall beroende på vilka metoder, vilket material och hur urvalet ser ut.
Det är i grunden ingen ursäkt till varför det ser ut som det gör, men det är viktigt att ha med sig i den debatt som just nu pågår. I de 22 länder som ingår i studien är varken England eller Frankrike med och kan av den anledningen påverka resultatet då Frankrike förra året hade 1 800 dödsskjutningar, medan Sverige hade 45 dödsskjutningar. Det är även bra att informera om att det dödliga våldet totalt i Sverige ligger på relativt låga nivåer, medan det är det just dödligt våld med skjutvapen som har ökat och inte det dödliga våldet totalt.
Vilka är det då som skjuter ihjäl andra? Jo, 8 av 10 dödskjutningar i Sverige sker på kriminell nivå och är alltså geografiskt begränsade i Sverige till vissa platser. I år har skjutningarna hittills minskat med 40 % om vi får tro inrikesminister Mikael Damberg.
BRÅ:s rapport är välkommen och nödvändig, men just den här rapporten är en av många rapporter och att analysera samhället utifrån en rapport kan ge en väldigt skev bild av verkligheten.
Vissa säger att brottsligheten ökar medan andra säger att den minskar. Den bistra sanningen är att brottsligheten i stor utsträckningen är ett allt för komplex fenomen för att kunna ge ett enkelt svar på om den ökar eller minskar.
Bilstölder blir till exempel färre, samtidigt som bedrägerier blir vanligare. När det kommer till våld och våldsbrott blir ämnet en mer komplext. Det har skett en ökning av antalet anmälningar, men samtidigt har vår tolerans för våld minskat.
Vad vi måste fastslå är att det inte finns något som tyder på att Sveriges brottsutveckling befinner sig i totalt systemkollaps eller att saker och ting är bortom all kontroll oavsett hur mycket Jimmie Åkesson skriker det från talarstolen.
Anledningen till att brottsligheten är en sådan ”het” fråga just nu, handlar i stor utsträckning om att högern med SD i spetsen är så fixerade vid etnicitet. Det är nämligen utlandsfödda som är överrepresenterade i brottsstatistiken. Hade det i stället varit etniska svenskar hade frågan inte allas varit lika stor. Det är i dag ca en fjärde del av oss svenskar som är födda utomlands eller har en förälder som är det. Dessa 2,5 miljoner svenskar är alltså en aning överrepresenterade i brottsatistiken. Det är ett faktum, men vad är det egentligen som gör just det till en politisk fråga?
Jag nämnde tidigare att brottsligheten i grunden inte är kontroversiell, inget parti vill ha den. Förr när majoriteten av brotten utgjordes av etniska svenskar var brottsligheten knappt en fråga och speciellt inte en valfråga och då skedde det ändå fler mord än vad det gör i dag. De som vill driva upp denna överrepresentation som dominerar politiken saknar en plan att gå från fixering till politisk handling. Vad är det egentligen SD vill göra med brottslingar med utrikesbakgrund som man inte redan gör med alla brottslingar? Brott är ju redan olagligt om ingen nu visste det.
Det handlar egentligen om att driva en icke-fråga för att flytta fokus från verkliga problem eftersom de inte har några lösningar på dem. Återigen, brott är ett verkligt problem. Men återigen det råder ingen delade meningar om det och därför borde det inte vara en het fråga. Varför blir inte miljöbrott eller skattebrott en het fråga? Det beror på att inga partier försvarar dessa brott och att det är andra brottslingar som begår dem. Det hela gör att SD, M och KD inte kommer med några lösningar, utan blir i stället en del av problemet.
Människans trygghet är Socialdemokratins mål – en trygghet mot såväl brott, som arbetslöshet och ekonomisk utsatthet.
Den utvecklingen som BRÅ:s rapport tar upp är inte ödesbestämd på något sätt. Utveckling går att vända – och vi skall se till att det sker i hela Sverige. Socialdemokraterna kan, till skillnad från högerpartierna, hålla två bollar i luften samtidigt. Vi kommer resolut bekämpa brotten såväl som brottens orsak.
Det tåls, i denna text att påminnas om att vad en klok gubbe en gång sade ”Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det.”. De orden är lika aktuella och sanningsenliga då som i dag.