Bistånd och export

Den svenska biståndspolitiken är hotad. Sverigedemokraterna krokar arm med Moderaterna för att slakta det svenska biståndet som i huvudregel utgjort en procent av BNP sedan 60 – talet.

Moderaterna vill sänka biståndet med 16 miljarder, medan Sverigedemokraterna går längre om vill slakta biståndet med 20 miljarder.

Sverige och dess befolkning skall vara stolta över vårt enprocentmål och att Sverige har världens högsta bistånd per BNI – det är en avspegling av vår moral och våra värderingar. Ett rikt land som Sverige skall ställa upp och visa solidaritet med världens medborgare.

Biståndet är i grunden mer än bara pengar, det är ett verktyg för att lyfta upp människor ur fattigdom, minska orättvisorna och främja en hållbar utveckling.

Enligt SD karaktäriseras det svenska biståndet av slöseri. Men är det verkligen slöseri med pengar om det svenska biståndet bidragit till införandet av sexualundervisning i skolan i 21 länder i Afrika? Eller är problemet att svenskt bistånd bidragit till program för att öka kvinnors deltagande i politiken?

Att svenskt bistånd bidragit till byggandet av reningsverk?
Att svenskt bistånd satsats på insatser för dialog och förtroendeskapande i konfliktområden? Nej problemet är att SD ser biståndet som en dålig investering, något som inte är värt att satsa på – ett improduktivt slöseri.

SD har tidigare argumenterat att de skulle vara ”Sveriges bistånds vänligaste parti” men det är ren och skär lögn. SD:s argument för sin slakt av det svenska biståndet är att pengarna behövs bättre någon annanstans, ytterligare ett försök att måla upp en bild av en värld och ett Sverige bestående i vi och dom.

Det är fel, vi socialdemokrater har sedan 80 år tillbaka kunnat leva upp till enprocentsmålet och genomföra sociala reformer, för vi tror på solidariteten och att vi är dom och dom är vi.