Så är det tydligen dags för ett jobbskatteavdrag igen.

Det första jobbskatteavdraget genomfördes av Alliansregeringen 2007, och sedan återkommande byggts ut med ännu fler.

Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger det gjorts, tror att det här är minst det åttonde kanske det nionde.

Dock verkar motiveringen denna gång vara en annan. Tidigare har argumentet alltid varit att det skulle öka arbetsutbudet och med det sysselsättningen. Nu heter det att skattesänkningarna ska motverka lågkonjunkturen och ”få fart på hjulen igen”.

Det förra argumentet var ett uttryck för de teorier om de ekonomiska incitamentens betydelse, som var vanliga från 1990-talet och framåt. Det senare ansluter till traditionell keynesiansk teori, alltså att i lågkonjunkturer stimulera efterfrågan genom att öka hushållens konsumtionsutrymme.

Efter sex-sju tidigare jobbskatteavdrag är det kanske inte längre så övertygande att motivera dem med ökad sysselsättning. Behövs det ett nytt avdrag efter så många tidigare tyder det ju på att alla de tidigare haft för dålig effekt – och då finns det risk för frågan om man inte borde dra slutsatsen att avdragen varit feltänkta.

Och avstå från att införa ännu fler. Idéerna om jobbskatteavdrag fick visst internationellt genomslag under 1990-talet, just med argumentet att avdraget skulle öka arbetsvilja och arbetsutbud. Förhoppningarna i den vägen, oftast grundade på beräkningsmodeller, var stora, men de utvärderingar som gjorts visar som mest på marginella effekter, betydligt lägre än vad modellerna pekat på – Finanspolitiska rådet avfärdar i årets rapport, regeringens planer på ännu ett avdrag med att effekten på sin höjd blir liten, och att andra åtgärder skulle ge ett bättre utfall.

Det är betydligt fler faktorer än skatteuttaget som påverkar sysselsättningen – faktum är nog att empiriska erfarenheter ger det betydligt mindre tyngd än vad teoribildningen gör. Det räcker, exempelvis, inte med att vilja öka sin betalda arbetstid – det måste också vara möjligt att göra det. Och på dagens arbetsmarknad är det stora grupper som går på deltid, på timanställning eller tillfälliga anställningar, inte för att de själva vill, utan därför att det är de enda jobb som erbjuds.

Och om man redan har heltidsjobb – var hitta det där extrajobbet på några timmar som skulle öka arbetsinkomsterna?

För andra handlar det om att väga den högre lön man skulle få genom att gå upp i arbetstid mot den uppoffring av tid det skulle kräva – och har man andra krav på sin tid, exempelvis för att man har små barn eller för att man studerar, är det inte självklart att man väljer den högre inkomsten. Särskilt inte om nu skattesänkningen på den lön man redan har gör att man får ut mer pengar än tidigare…

Att stötta hushållens konsumtionsutrymme i lågkonjunkturer är, som sagt traditionell keynesiansk politik. Men förutsättningen är att pengarna används till köp av inhemskt tillverkade varor och tjänster, och den förutsättningen har försvagats kraftigt sedan keynesianismens storhetstid på 1960-och 60-talen. För då började konsumtionsmönstren förändras.

I dagsläget kan vi konstatera att med väntade hyreshöjningar och med de redan inträffade 24 – procentiga matprishöjningarna, kan de sänkta skatterna i de lägsta inkomstskikten kanske, men inte säkert, upprätthålla men knappast öka konsumtionsefterfrågan. I högre skikt blir det kanske en viss marginal men om den används till fler utlandsresor eller till fler köp över nätet av varor från låglöneländer blir effekten på den svenska sysselsättningen liten.

Mer effektivt för sysselsättningen än att lägga 18 miljarder på skattesänkningar skulle vara att ge dem till kommuner och regioner för att klara sjukvården och äldreomsorgen.

Eller att lägga dem plus en del upplånade pengar på att rusta upp järnvägen, byta ut det åldrande va- nätet eller bygga ut eldistributionen.

Vilket alltsammans dessutom är åtgärder som krävs för att bevara den strukturella bas som bär upp resten av ekonomin.

Christer Ekman (S) ersättare i Barn och utbildningsnämnden och facklig-politisk ansvarig för Socialdemokraterna Tjörn.